people are like songs

Söndagskväll och jag sitter i soffan och kollar på beck med ett halv öga. Snart dags att sova, imorgon är det skola och först dagen på nya kursen. Helgen har varit strålande. I fredags kom Emelie och Filippa hit på lite middag och vin, sen begav vi oss till tivoli för att se Oskar Linnros. Han ställde om inget annat till med en grym show som fick dansnerven att rycka till ordentligt. Efteråt hamnade vi i baren där det till vår stora lycka var halv priset. Detta utnyttjades självklart till fullo vilket resulterade i en mycket dansant natt. Vi var helt klart on fire! Framåt morgontimmarna trillade vi nöjda och belåtna in genom dörren hos mig efter en lång promenad hem. 

Lördagen blev lugn och alldeles lagom. Jag och mamma köpte nybakta bullar till frukost och åkte sedan till kyrkogården för att tända ljus för de vi saknar. Kyrkogårdar är fina, jag tycker om att vara där. Kvällen spenderades med Filippa och Louise, vi käkade kinamat och kollade på en halvkass film. Dagen idag har varit ovanligt aktiv för att vara en söndag. Det är ytterst sällan jag gör mig besväret att ens lämna soffan. Emelie fick den briljanta idén att vi skulle åka på julmarknad. Sagt och gjort. Jag, Emelie, Filippa, Tilla och Jamie klämde ihop våra söta rumpor i bilen och körde mot världsmetropolen Wrams Gunnarstprop. Mycket mysigt! Vet inte riktigt vilken typ av goda krafter som tagit över men Grinchen inom mig verkar plötsligt spårlöst försvunnen. Jag ser för första gången på väldigt länge fram emot julen. Helgen avslutades med fika och sällskapsspel hemma hos Maggan och Bosse. Fint!

Har börjat landa lite efter helgen och är hemma i min lilla lägenhet igen. Känns som att jag haft någon slags paus från allt som hör till det vanliga nu torsdag till söndag. Det har varit ett par omtumlande men fina dagar i Laröd tillsammans med familj, gamla vänner och grannar. Det har skrattats, gråtits och pratats minnen från forna tider. Till stor del har helgen varit jobbig med samtidigt har mycket känts väldigt bra. Det är starka band som knyter en samman med människor man levt så nära inpå under så många år. Då spelar det egentligen ingen roll hur mycket man förändrats eller hur olika vägar man valt att gå. Det finns verkligen tillfällen i livet då allting stannar upp, om än bara för en kort stund. Man inser hur lyckligt lottad man är och hur bra man faktiskt har det. Jag har verkligen otroligt mycket att vara tacksam över. Framförallt alla fina människor som finns i mitt liv. Tack för att ni är ni och för att jag får vara jag. Tänk vilken tur vi hade som träffade just varandra.    

Jag börjar känna igen folket på 06.10 bussen. Jag spenderar ganska exakt tio minuter tillsammans med dessa människor i princip varje morgon. Även om jag aldrig pratat med någon av dem så är de likväl en del av min vardag. Trots att det enda vi utväxlar är trötta blickar på en skumpig morgonbuss känns dessa personer på något märkligt vis som mina vänner. Jag undrar var alla mina tysta bussvänner är på väg någonstans, det är svårt att inte hitta på egna historier bara för att stilla nyfikenheten. Jag undrar vad de arbetar med och vad de har för intressen. Är de lyckliga? Kanske är någon ensam? Det mest fascinerande är att dessa, för mig, okända människor förmodligen spelar den mest betydande rollen i någon annans liv. Det är mor- och farföräldrar, mammor, pappor, söner, döttrar, fruar, makar, första kärlekar och bästa vänner i en enda stor blandning. Tänk så många hjältar som egentligen göms bakom trötta blickar på en skumpig morgonbuss.