people are like songs

Förr älskade jag att skriva. Det gör jag egentligen fortfarande men saknar inspiration. Jag hittar inte längre de rätta orden. Är det möjligt att helt plötsligt förlora förmågan att uttrycka sig? Jag hoppas innerligt det är något som kommer tillbaka. Att skriva har alltid varit min terapiform. Just nu blir det mest en massa osammanhängande klotter på vad som finns närmst till hands. Kanske beror denna ordbrist på att jag för tillfället inte har så många tankar som behöver ventileras. Önskar dock att jag hade fört en dagbok över vad jag haft för mig de senaste åren, så som jag gjorde förr. Det är skrämmande hur fort man glömmer, hur alla minnen blandas ihop som ingredienserna till en kladdig smet. Jag vill dock tro att det viktigaste stannar kvar, aldrig tillåts blekna. Ändå är jag rädd. Tiden bara springer iväg, jag låter klockan gå. Men kanske är just det charmen med det hela? Att tillåta sig själv att bara vara trots att man är rädd. Livet är gärna som vackrast just precis då, när klockan bara går.