tio minuter av tjugofyra timmar
Jag börjar känna igen folket på 06.10 bussen. Jag spenderar ganska exakt tio minuter tillsammans med dessa människor i princip varje morgon. Även om jag aldrig pratat med någon av dem så är de likväl en del av min vardag. Trots att det enda vi utväxlar är trötta blickar på en skumpig morgonbuss känns dessa personer på något märkligt vis som mina vänner. Jag undrar var alla mina tysta bussvänner är på väg någonstans, det är svårt att inte hitta på egna historier bara för att stilla nyfikenheten. Jag undrar vad de arbetar med och vad de har för intressen. Är de lyckliga? Kanske är någon ensam? Det mest fascinerande är att dessa, för mig, okända människor förmodligen spelar den mest betydande rollen i någon annans liv. Det är mor- och farföräldrar, mammor, pappor, söner, döttrar, fruar, makar, första kärlekar och bästa vänner i en enda stor blandning. Tänk så många hjältar som egentligen göms bakom trötta blickar på en skumpig morgonbuss.
